Spelberoende :: alfagruppen

Spelberoendebehandling Alfagruppen

Vad är spelberoende

Spelberoende är ett starkt beroendetillstånd som gör att den drabbade har svart att kontrollera sin lust att spela om pengar. Olika beroendeformer ger samma effekter på hjärnan oavsett om det rör sig om spel, narkotika eller alkohol. När man intar en drog eller utför en handling (spel) aktiveras hjärnans belöningssystem och frigör signalsubstansen dopamin, vilket skapar en känsla av välbefinnande. Vissa väljer att kalla det kick. Dessa positiva minnesbilder etsas fast i storhjärnbarken och minnet av tillfredsställelsen gör att du vill upprepa handlingen igen och igen. Dessa s.k. drog-minnen sitter kvar under lång tid och kan utlösas efter en längre tids avhållsamhet.

Den här belöningseffekten är en del av det primitiva motivationssystemet hos människan. Det har till uppgift att försäkra sig om att viktiga överlevnadsbeteenden uppfattas som belönande.

Desto snabbare belöningen kommer, desto större ar risken för att utveckla beroende. Snabb och direkt respons på en handling gör att man gärna vill upprepa den. Det är alltså ingen slump att spelmaskiner och internetpoker anses vara farliga spel som just nu fostrar många spelberoende.

Det finns vissa gemensamma kännetecken för ett beroende, oavsett om det handlar om substanser t.ex. alkohol, narkotika och läkemedel eller om beteenden som spel om pengar, dataspelande, shopping eller sex.

Exempel på kännetecken

Upptagenhet. Tänker ständigt på spel, exempelvis tankar på tidigare spelupplevelser, planerande av nästa speltillfälle eller funderingar över hur man kan skaffa pengar att spela med.

Tolerans. Många spelare upplever att de måste öka dosen och spela för allt större summor för att nå den önskade effekten. Han/ hon försöker ta igen förlorade pengar och spelet blir mer chansartat och till slut desperat.

Kontrollförlust. Har flera gånger misslyckats med att kontrollera, begränsa eller sluta upp med sitt spelande.

Abstinens. Blir rastlös eller irriterad vid försök att begränsa eller sluta upp med sitt spelande.

Flykt. Spelar för att slippa tänka på sina problem eller för att söka lättnad från nedstämdhet, t.ex. hjälplöshetskänslor, skuld, ångest och depression.

Jagar förluster. Återvänder en annan dag för att vinna tillbaka bortspelade pengar.

Lögner. Ljuger för anhöriga, terapeuter eller andra personer för att dölja vidden av sitt spelande.

Sociala konsekvenser. Har äventyrat eller förlorat någon viktig personlig realation, anställning, utbildnings- eller karriärmöjlighet på grund av sitt spelande.

Ekonomiskt beroende. Förlitar sig på att andra kan ordna fram pengar för att lösa en ekonomisk krissituation som har uppstått på grund av spelandet.

Diagnos

Vad är det som avgör om man skall betraktas som spelberoende eller inte? Problemspelaren själv har ofta en förmåga att förtränga och underskatta sina problem och vägrar in i det längsta att erkänna dem, för sig själv eller för någon annan. Det handlar inte bara om hur mycket pengar man spelar för eller hur mycket tid man ägnar åt spel. Det är en komplex modell som förklarar hur man blir spelberoende och det är stora individuella variationer bland spelberoende.

Det finns ett antal precisa klassificeringsinstrument att använda sig av för att bedöma om en person är spelberoende eller inte. Den vanligaste metoden, som också används inom psykiatrin, är DSM (Diagnostik and Statistical Manual) som i sin senaste reviderade upplaga kallas DSM-5. Det är ett internationellt accepterat diagnosinstrument för att göra en bedömning om spelberoende.

Om man formulerar om de 9 kriterier som används i DSM-5 till ja/ nej frågor ser det ut som följer:

Jag tänker ständigt på spel.
Jag måste spela med allt högre summor för att uppnå spänningseffekt.
Jag har flera gånger misslyckats med att begränsa, kontrollera eller sluta upp med spelandet.
Jag känner mig rastlös och irriterad när jag försöker begränsa eller sluta upp med spelandet.
Jag spelar för att slippa tänka på mina problem eller för att slippa känna mig nedstämd.
När jag spelar bort pengar återvänder jag en annan dag för att få revansch.
Jag ljuger för mina anhöriga, terapeuter och andra för att dölja vidden av mitt spelande.
Jag har äventyrat eller förlorat en personrelation eller karriärmöjlighet p.g.a. mitt spelbeteende.
Jag förlitar mig på att andra skaII ordna fram pengar för att lösa ekonomiska problem p.g.a. mitt spelbeteende.

Om du ärligt har svarat JA på minst fyra av dessa påståenden så är du sannolikt spelberoende och du behöver någon form av hjälp för att kunna ta dig ur dina problem. Om du ärligt har svarat JA på tre påståenden är du sannolikt att betrakta som problemspelare och du bör överväga att begränsa ditt spelande eller sluta helt. Om du inte lyckas på egen hand så bör du söka hjälp.

De olika faserna

Robert Custer har utöver att definiera olika spelartyper även identifierat olika faser på väg in i ett spelberoende:

Den vinnande fasen:

Det känns spännande att spela och man upplever spelet som positivt och du känner stor förväntan och optimism. När du vinner pengar sa upplever du att det beror på din egen skicklighet och förmåga.

Vinsterna gör att du får bekräftelse på att du är på rätt väg. Du får självförtroende och börjar spela för allt större pengar. Spelet tar allt större del av din vardag och livet runt omkring får mindre plats i ditt medvetande.

Den förlorande fasen:

Spelaren börjar förlora pengar men förlusterna förklaras med otur. Det börjar likna en desperat jakt på vinster och spelaren behöver vinna tillbaka pengar han förlorat eller lånat. Spelaren börjar tappa kontrollen och för att undvika konflikter kommer lögnerna allt tätare. Spelaren har fortfarande en naiv föreställning om att kunna vinna tillbaka de förlorade pengarna och ställa allt tillrätta. Spelet börjar blir tvångsmässigt och får nu en ångestdämpande funktion. Spelaren upptäcker att han får abstinenssymtom vid försök att sluta eller begränsa sitt spelande.

Desperationsfasen:

Det börjar gå snabbt utför. Jakten på pengar för att kunna spela tar allt mer tid i anspråk. Situationen framkallar mycket oro och ångest. Insatserna blir högre och högre och spelet är mycket chansartat och desperat. Många gånger "tvingas" spelaren att byta från s.k. skicklighetsspel till renodlade slumpspel i jakten på de stora pengarna. Moraliska spärrar släpper och beroendet driver spelaren till att göra saker som han/ hon aldrig skulle kunna tänka sig att göra förut, gränsen till brottslighet närmar sig. Spelaren tror att enda utvägen är att fortsatta spela med ännu större insatser. Vinster och felaktiga nära-vinst upplevelser håller hoppet vid liv. När detta inte inträffar så är det vanligt att spelaren blir deprimerad och handlar irrationellt. Det mesta fungerar nu dåligt i spelarens liv och det är inte ovanligt med självmordstankar.

Han/ hon börjar bli ifrågasatt av anhöriga och arbetskollegor. Misskött hälsa, sömnsvårigheter och inte sällan en överkonsumtion av alkohol är vanligt. Det går nu snabbt utför och hela tillvaron börjar sakta men säkert rasa samman.

Till att börja med väljer vi att publicera fem frågor ur ett självtest. Desto fler frågor där svaret blir: ibland, ofta eller nästan alltid, desto större är risken för att du befinner dig i ett spelberoende. Det går givetvis inte att sätta någon exakt gräns av typen "du har svarat mycket ofta på fler än tre av frågorna så du är garanterat spelberoende" eller "du har svarat nej eller bara i bland på minst sju av frågorna så du är garanterat inte spelberoende". Istället ska frågorna ses som en utgångspunkt för vidare reflektion kring ens spelande och om man befinner sig i riskzonen.

Hur ofta under de senaste tre månaderna har du...

... spelat för mer än du verkligen haft råd att förlora?